Ämne: Sakrätt ⎮ Publiceringsdatum: 2025-06-10 

Konsignation - Separationsrätt eller inte?

Jag stötte nyligen på frågan huruvida konsignation kan vara ett alternativ till kommissionsförsäljning och fortfarande ge kommittenten (distributören) sakrättsligt skydd (separationsrätt) vid kommissionärens (återförsäljarens) eventuella obestånd?

Först måste man reda ut vad konsignation är och hur det förhåller sig till kommission. Kommission regleras i den svenska Kommissionslagen (2009:865) och innebär att någon (kommissionären) agerar i eget namn men för någon annans räkning (kommittenten) vid exempelvis försäljning eller inköp av varor. Inom bilbranschen är kommission vanligt förekommande för att reglera förhållandet mellan en distributör och en återförsäljare av bilar. Vid försäljning i kommission förblir kommittenten ägare till varorna som kommissionären har till uppdrag att sälja eller köpa, tills dess att varorna övergår till en kund, äganderätten övergår aldrig till kommissionären annat än i undantagsfall (s.k. självinträde). I exemplet från bilbranschen innebär det att en distributör kan låta en återförsäljare sälja bilar till kunder utan att äganderätten till bilarna överförs till återförsäljaren. Det innebär samtidigt att distributören anses ha s.k. separationsrätt i bilarna i en eventuell konkurs hos återförsäljaren, d.v.s. bilarna tillfaller distributören i händelse av återförsäljarens konkurs. Detta sakrättsliga skydd för kommittenten utgör den stora fördelen med kommission.

Med konsignation avses å andra sidan ett upplägg enligt vilket en leverantör, (konsignanten) deponerar varor hos någon (konsignatarien), ofta en återförsäljare, med en rätt (option) att förvärva varorna. Detta sker främst i anslutning till att konsignatarien säljer det vidare till tredje man för egen räkning. Förvärvet och försäljningen sker ofta innan leverantören har fått betalt, dvs. på kredit. Själva syftet med upplägget är att leverantören, på liknande sätt som under ett kommissionsupplägg, ska ha en bibehållen äganderätt till vad som vid varje tidpunkt finns i varulagret. På så sätt ska leverantören ha separationsrätt till de deponerade varorna vid utmätning eller konkurs hos återförsäljaren.

Man kan beskriva skillnaden mellan kommission och konsignation som att det vid kommission föreligger ett uppdrag att sälja för huvudmannens (kommittentens) räkning medan det vid konsignation endast föreligger en rätt för mellanmannen (konsignatarien) att vid framtida tidpunkt köpa varorna för egen räkning.

Konsignation är oreglerat i svensk lag och dess tillämpning har endast berörts i begränsad utsträckning i den juridiska litteraturen samt i rättsfall.

Vad anses då krävas för att konsignation, likt kommission, också ska ge ett sakrättsligt skydd för huvudmannen, distributören i vårt exempel från bilbranschen, i en eventuell konkurs hos återförsäljaren?

1. För det första måste distributören ha ett tydligt affärsmässigt intresse i återförsäljarens försäljning av varor. Detta manifesteras vanligen av att distributören har en rätt till ersättning för sålda varor.

2. För det andra måste distributören vara utsatt för en reell risk för att varorna som deponerats hos återförsäljaren inte blir sålda. Detta innebär att varorna måste befinna sig inom distributörens ”intressesfär”. Denna risk måste manifestera sig som en absolut rätt för återförsäljaren att returnera osålda varor till distributören. Saknas denna returrätt anses distributören sakna detta ”intresse” i varorna som kan berättiga sakrättsligt skydd och separationsrätt vid återförsäljarens obestånd.

3. För det tredje får återförsäljaren inte hantera varorna som denne själv vill och bestämmer, all hantering av varorna måste ske på explicita instruktioner från distributören. Detta anses särskilt viktigt i den vanligen förekommande situationen då återförsäljaren getts rätt att köpa varor av distributören på kredit. Om återförsäljaren getts rätt att köpa varor på kredit får denne inte sälja varorna vidare innan full betalning har erlagts. Distributören får med andra ord inte medvetet exponera sig själv för en affärsrisk (kreditrisk) för att behålla sitt sakrättsliga skydd i varorna.

Den sista punkten är ofta problematisk och det som ofta kan resultera att konsignationsupplägg bedöms som ogiltigt. I bilbranschen är det exempelvis vanligt att en återförsäljare ges rätt att köpa bilar från en distributör på kredit, detta av praktiska kassaflödesskäl. Men vad händer om återförsäljaren köpt en bil på kredit som sedan sålts vidare till en kund innan distributören erhållit full betalning? Den rådande inställningen tycks vara att distributörens sakrättsliga skydd och separationsrätt i bilen gått förlorad på grund av att återförsäljaren sålt bilen vidare. Om återförsäljaren i stället, i enligt med distributörens instruktioner, avvaktat med att sälja bilen vidare till dess att betalning erlagts till fullo, bör distributörens separationsrätt däremot bestå. Kreditgivningen och den nödvändiga förfoganderättsinskränkningen anses alltså avgörande för distributörens sakrättsliga skydd.

Slutsatsen blir därför att konsignation KAN ge sakrättsligt skydd för en distributör om kriterierna ovan är uppfyllda samt att om återförsäljaren gett rätt att förvärva varor på kredit, återförsäljaren är förbjuden att fritt hantera, inklusive sälja vidare, varorna innan dess att betalning erlagts till fullo.

Ämne: GDPR ⎮Publiceringsdatum: 2025-05-23 

Har ni gjort intresseavvägning på rätt sätt?

Använder ni "intresseavvägning" som rättslig grund för behandling av personuppgifter? Är ni säkra på att ni gör det i enlighet med Dataskyddsförordningens krav?

Enligt Dataskyddsförordningens (Regulation (EU) 2016/679 "GDPR") artikel 6 måste all behandling av personuppgifter stödja sig på en av totalt 6 rättsliga grunder. Enligt den rättsliga grunden "intresseavvägning" (Art 6(1)(f)) får den personuppgiftsansvarige behandla personuppgifter om den personuppgiftsansvariges intressen väger tyngre än den registrerades och om behandlingen är nödvändig för det aktuella ändamålet.

Intresseavvägning används tyvärr ofta som en "slasktratt" när ingen annan rättslig grund, exempelvis samtycke, går att fastställa. Alternativt läggs intresseavvägning till som en alternativ rättslig grund som en form av "hängslen och livrem". Det är exempelvis mycket vanligt att intresseavvägning används för en mängd olika hanteringar av personuppgifter i samband med direktmarknadsföring. Detta kan förvisso vara tillåtet, men inte utan begränsning och inte utan att den personuppgiftsansvarige först vidtar de åtgärder som beskrivs nedan.

I själva verket är dock intresseavvägning en komplex och begränsad rättslig grund som ställer mycket höga krav på den personuppgiftsansvarige och på att den senare på ett korrekt sätt har analyserat (balanserat) behoven av behandlingen i fråga i förhållande till de registrerades rättigheter. Kraven på denna analys, själva intresseavvägningen eller balanstestet, förtydligades genom riktlinjer utgivna av den europeiska dataskyddsstyrelsen (EDPB) i oktober 2024 (Guidelines 1/2024 on processing of personal data based on Article 6(1)(f) GDPR).

Innan en personuppgiftsansvarig får börja med sin hantering av personuppgifter med stöd av en intresseavvägning krävs alltså att en grundläggande analys sker av huruvida personuppgiftsbehandlingen är nödvändig för ändamålet som avser ett berättigat intresse, och att den registrerades intresse av skydd för sina personuppgifter inte väger tyngre.

Såhär gör ni en intresseavvägning i praktiken:

1. Formulera ett tydligt syfte och ändamål med behandlingen i fråga. Detta styr och sätter ramarna för den fortsatta intresseavvägningen. Syftet med densamma är att avgöra om ert intresse i egenskap av personuppgiftsansvarig väger tyngre än skyddet för de registrerades identitet. Om ni kan svara ja på frågan om ni kan uppnå syftet med behandlingen på något annat och mindre integritetskränkande sätt för den registrerade, då kan ni inte stödja behandlingen på en intresseavvägning.

2. Nästa steg är att analysera (balansera) era (den personuppgiftsansvarige) och de registrerades intressen rörande den föreslagna hanteringen. Här krävs en grundlig helhetsbedömning i syfte att visa att era intressen faktiskt väger tyngre än den registrerades intressen eller grundläggande rättigheter och friheter. Viktiga frågor att besvara är exempelvis: Kan den registrerade rimligen förvänta sig att uppgifterna kommer att behandlas på det tänkta sättet? Vilka skyddsåtgärder har/kan vidtas för att minimera risken för de registrerades intressen och integritet?

3. Gör en sammanvägning av ovanstående bedömningar och DOKUMENTERA hela processen och hur ni kommit fram till er bedömning. Det finns inget formkrav för hur dokumentationen ska se ut men det är mycket viktigt att dokumentation sker då bevisbördan ligger på er (den personuppgiftsansvarige) för att påvisa att hur ni gjort intresseavvägningen och hur ni kommit fram till slutsatsen att, i förekommande fall, hantera personuppgifterna med stöd av en intresseavvägning.

Tänk på att om hanteringen rör personuppgifter som involverar barn behöver ni vara extra försiktiga när behandlingen görs med stöd av en intresseavvägning. Det är den personuppgiftsansvariges ansvar och uppgift att tillse att erforderliga skyddsåtgärder vidtas för att skydda barns integritet och intressen.

Ämne: GDPR ⎮Publiceringsdatum: 2025-05-12 

GDPR-lättnader för mindre företag – Använd med försiktighet!

Kommissionen har föreslagit vissa ytterligare lättnader avseende regelefterlevnaden av GDPR som en del av det fjärde omnibus-paketet (COM(2025)501). Bland annat föreslås det undantag att föra register över personuppgiftshanteringar som gäller företag med mindre än 250 anställda (Art. 30(5)) utökas till att gälla företag med färre än 500 anställda.

Den europeiska dataskyddsstyrelsen (EDPB) har uttryckt sitt preliminära stöd för förändringarna i ett brev till kommissionen i maj 2025 men det bör här poängteras att personuppgiftsansvariga organisationer som träffas av det befintliga undantaget som återfinns i Art 30(5) såväl som organisationer som träffas av ett eventuellt utökat undantag, gör klokt i att förlita sig på detta med stor försiktighet.

Idag är undantaget begränsat enbart till situationer där något av följande INTE är för handen:

1. Behandlingen resulterar sannolikt i en stor risk för de registrerades rättigheter och friheter; eller

2. Behandlingen är inte endast tillfällig; eller

3. Behandlingen rör särskilda kategorier av personuppgifter enligt Art 9, eller personuppgifter rörande kriminella handlingar och straff.

Ovanstående begränsningar har kraftigt minskat tillämpningsområdet för undantaget såsom det är utformat idag. Exempelvis innebär ovanstående att:

1. Alla sådana behandlingar som innefattar en risk större än den ”normala” risken som kommer med all behandling av personuppgifter, är ej undantagna från kravet på att dokumentera behandlingen i ett register,

2. Alla behandlingar som inte utgör en central roll i den personuppgiftsansvariges verksamhet, som endast sker tillfälligt eller vid ett eller flera enstaka tillfällen, är ej undantagna; och

3. Alla behandlingar som rör känsliga uppgifter, exempelvis barns personuppgifter, personuppgifter rörande anställda etc. är ej undantagna.

Som synes är det långt ifrån möjligt för ett mindre bolag att idag kategoriskt förlita sig på undantaget att föra register över sina personuppgiftsbehandlingar. En bedömning behöver göras för varje enskild behandling och i många fall är det enklare, eller lika enkelt, att föra register över samtliga behandlingar, inte minst för att underlätta den egna interna hanteringen.

Kommissionen nämner i sitt förslag till lättnader att utöver utökningen till att omfatta organisationer med färre än 500 anställda, föreslås även kvalifikationen under punkt 1 ovan ändras med tillägget ”stor” (risk). Kvalifikationen att behandlingen inte endast är tillfällig föreslås vidare tas bort.

Även om förändringarna tydligt kommer att öka undantagets tillämpbarhet är det enligt min mening fortfarande svårt för en organisation att kategoriskt hävda att kravet på att föra register bortfaller för samtliga behandlingar. En bedömning måste även fortsatt ske för varje enskild behandling och det är mycket sannolikt att alla organisationer även fortsatt kommer att behöva föra register över vissa behandlingar, nämligen de som inte faller in under undantaget. Och då uppstår genast frågan om det inte ändå är både enklast och säkrast att föra register över alla behandlingar, processerna och rutinerna kommer ändå att behöva vara på plats.